josephine jörnegren

Jag tror att jag har haft fel. Jag har alltid trott att jag aldrig skulle behöva tid för mig själv, tid o vara ensam och bara fundera över saker och ting. Förrän nu..

Jag har aldrig känt såhär förut. Känner att jag bara vill vara själv, det är liksom slut på ord. Jag har ingenting att säga längre, så jag behöver nog tänka.

För bara några månader sen skulle jag aldrig ens tänka den här tanken, trodde att jag aldrig någonsin skulle tänka så som jag gör precis just nu. Det är märkligt hur saker och ting kan förändras så snabbt, hur något som var hela ens värld inte kan kännas så viktigt längre. Hur man faktiskt hellre än själv än att göra saker som man inte kunde vara utan.

Jag vet inte längre om jag är omtänksam när jag frågar hur du mår, när jag gör allt jag kan för att du ska må bra. Jag har alltid trott att jag var en omtänksam person, försöker vara alla till lags hela tiden. Men eftersom du inte uppskattar det har jag börjat fundera på om jag verkligen gör det här för att du ska må bra och vara lycklig(?)eller om jag prioriterar ditt välmående och gör allt jag kan varje sekund för att du ska må bra och vara glad bara för att jag själv har så lätt att påverkas av andras sorg, och lätt blir nedstämd själv. Är det att vara omtänksam, eller bara själviskt?

Jag vet inte längre. Jag vet att när du är glad är jag världens lyckligaste tjej.